Jag hade tänkt fortsätta med att beskriva de resten av de 5 grundkänslorna – ilskan har jag beskrivit senaste dagarna. Nu tänkte jag fortsätta med sorg, men jag upptäckte att det kräver lite eftertanke och skulle ta för lång tid. Såhär på julafton vill jag hellre vara med barnen, så jag klämmer in en liten evolutionär beskrivning av känslornas anatomi.I övrigt önskar jag er alla en fröjdefull jul i samvaro med familj, vänner och alla andra ni älskar. Jag ska försöka återvända till bloggen på annandagen.Var i kroppen finns känslorna och varifrån har de utvecklats?Känslocentra sitter i hjärnan, närmare bestämt i hjärnans äldre delar (evolutionsmässigt sett). För att förstå känslornas roll bättre måste vi först titta på hjärnans utveckling. De delar av hjärnan som vi har gemensamt med intelligenta djur, ex aporna, är hjärnstammen, dvs den del av hjärnan som sitter närmast ovanför ryggmärgen. Ur denna del har sedan, miljoner år senare, känslocentra utvecklats. Vidare har ur dessa neocortex vuxit fram och det är med neocortex som vi tänker. De äldre och mer primitiva delarna av hjärnan har ingen inlärningsförmåga, som neocortex har. De är förprogrammerade och syftar till att skydda och bevara arten i första hand. Det kanske ger en fingervisning om hur känslorna står i relation till våra logiska funktioner. Att dra slutsatsen att neocortex står över känslorna, dvs är viktigare, är alldeles för enkelt för att vara sant. Det är snarare så att våra känslocentra skall fungera som bas för våra tankar. Känslorna anger den grundläggande sinnesstämningen inför ett givet problem och baserat på denna stämning väljer neocortex handlingsväg. Vi vet alla av egen erfarenhet hur dåligt man mår när man väljer att agera mot sina känslor. Allt blir fel.Redan här kan vi kanske ana lite av den begreppsdefinition jag föreslagit tidigare. De känslor som vi kontrollerar medvetet, dvs när vi är i stånd att välja handlingsväg baserat på känslorna, de känslorna uppfattas som kontrollerbara och den valda handlingsvägen som en naturlig (eller sund) konsekvens av dessa känslor.De osunda känslorna tar istället kontrollen över mig och jag använder knappast neocortex på ett kontrollerat sätt innan jag störtar iväg. Det är också hjärnstammens uppgift att reglera de mer reflexmässiga handlingarna och det ligger därför nära till hands att dra slutsatsen att de starka känslorna, de som tar kontrollen över oss, också aktiverar reflexmässiga handlingar och därmed avstår från att koppla in neocortex. I alla fall inte förrän senare, för att analysera händelsen.En av de äldsta delarna av hjärnstammen är luktsinnet. Ur denna funktion utvecklades senare limbiska systemet, som står för våra starkare känslor som raseri, skräck, våldsam förälskelse, etc. Ett utmärkt exempel på samarbetet mellan limbiska systemet och neocortex är kärleken. Det limbiska systemet står för känslor som passion och sexuell lust. Dessa är dock snabbt övergående. För att bygga ett långvarigt förhållande krävs neocortex som står för utveckling av de band som uppstår mellan makar eller mellan barn och mor. Dessa band bygger inte på de starka, grundläggande känslorna som främjar artens fortbestånd, som man skulle kunna tro, utan livslånga band byggs på de mer subtila känslorna som valet att aktivt bejaka och stödja en annan människa utan tanke på egen belöning, utan tanke på artens (eller familjens) fortbestånd.De flesta människor vet att förälskelse är en synnerligen stark känsla, men tämligen snabbt övergående, medan kärlek kräver aktiva beslut och handling. Många har också hört eller själva varit med om hur förälskelse kan drabba ”utan att man kan styra det”. Det är precis vad som händer. Det är kanske lite långsökt att hävda att förälskelse är en osund känsla enbart baserat på kontrollförlust, men i vissa fall är den det, exempelvis då en sådan okontrollerad förälskelse krossar ett långvarigt förhållande.Alla de stora framsteg mänskligheten gjort inom teknik, kultur, civilisation, etc, är resultatet av neocortex funktioner. Behovet av dessa framsteg kommer dock ur behoven av trygghet och säkerhet samt behov av bekvämlighet, värme och mättnad och dessa behov uppstår i de lägre systemen, känslornas system.Väldigt grovt sammanfattat skulle man kunna säga att känslosystemen säger oss vad vi behöver för att leva någorlunda bekvämt, känna oss trygga, vad som krävs för artens fortbestånd, etc, och därefter använder vi neocortex till att hitta lösningar för att tillfredsställa dessa behov.Ju fler kopplingar det finns mellan limbiska systemet och neocortex, vilket är fallet hos människan, desto fler reaktioner blir tänkbara på varje känsla. Detta är förklaringen till att djur uppvisar ett begränsat antal reaktioner på sina känslor, medan människan kan variera sina reaktioner nästan i det oändliga.Denna hjärnans utveckling betyder också att neocortex är underordnad de starkare känslorna som helt dominerar människan då de aktiveras.Der starka känslorna har sitt ursprung i ett par strukturer som kallas amygdala. Det finns en amygdala i varje hjärnhalva. Namnet kommer från grekiskans ord för ”mandel” och det betyder att dessa strukturer är mandelformade. De ligger precis ovanför hjärnstammen, nära det limbiska systemet. Om amygdalas kopplingar till övriga hjärnan skärs av, så blir individen oförmögen att bedöma olika händelsers känslomässiga innehåll. Det är t.o.m värre än så! En patient som på grund av sina svåra epileptiska anfall fick detta ingrepp genomfört, miste allt intresse för samvaro med andra människor. Han kunde samtala med andra, men kände inte igen någon i sin familj, ej heller sina vänner. Han var också helt likgiltig och visade inte upp några som helst känslomässiga intryck eller uttryck.Man har genomfört experiment på djur där amygdala isolerats genom kirurgiska ingrepp. Dessa djur kunde då inte uppvisa någon rädsla eller ilska, ingen känsla för tävlan (om mat), ingen förmåga till samarbete (jaga i flock) och hade inte heller någon uppfattning om sin status i flocken. Sorg och gråt regleras också av amygdala.Neurofysiologen Joseph LeDoux vid Center for Neural Science (New Yorks universitet) har med sin banbrytande forskning bevisat amygdalas stora betydelse för vårt känsloliv. Han har bl a kunnat visa att i vissa situationer kan amygdala fullständigt ta kontrollen över neocortex i våldsamma känsloutbrott, vilket kan vara förklaringen till många våldsbrott som sker i blint raseri, tvärt emot en persons normala karaktär. Det händer alltför ofta att vi agerar på en stark känsla på ett sätt som vi sedan ångrar. En möjlig förklaring till detta är att amygdala granskar alla inkommande signaler i ljuset av en enda, ganska primitiv fråga: ”Är detta något jag inte vill?”, ”Är detta något jag är rädd för?”; ”Är detta något som sårar mig?”Om svaret är ja på frågan så sänder amygdala larmsignaler till hela hjärnan och det som händer är att stressystemen aktiveras. Centra som kontrollerar muskler och rörelse sätts i beredskap, hjärt-kärlsystemen bereds att släppa igenom mer blod till de berörda delarna av kroppen, pulsen och blodtrycket stiger, noradrenalin frisätts för att öka hjärnans retbarhet i viktiga delar vilket medför en skärpning av sinnena och att hjärnan blir vaksam.LeDoux visade att de intryck som kommer in i hjärnan från ögon och öron först går till thalamus och därifrån, via en enda synaps, till amygdala. Från thalamus går också en koppling till neocortex. Men eftersom neocortex behandlar information från flera centra och på flera nivåer innan ett beslut om reaktion fattas, får amygdala en priviligierad ställning och kan reagera före neocortex. Detta förklarar att häftiga känslointryck ibland kan ”kortsluta” hjärnan. På grund av dessa nervbanor, som ju är ett resultat av årmiljoners evolution, kan våra starkaste och mest primitiva känslor ta kontroll över förnuftet. Evolutionsmässigt är det rädsla som har dominerat artens känslostämning. Det är rädslan som garanterat artens fortbestånd eftersom blixtsnabba reaktioner baserade på rädsla ofta har räddat individen i farans stund.Tyvärr är det dock fortfarande rädsla som idag ställer till problem för människor då amygdala tar över och startar händelseförlopp som leder till katastrof. Vår verklighet sådan den är idag kommer sannolikt leda till evolutionära förändringar i hjärnans känslosystem, men dessa förändringar sker mycket långsamt. Tur är väl det, annars skulle vissa förändringar, som inte är önskvärda, permanentas.Det förefaller som om amygdala har ett känslominne och kan ta emot och värdera känslointryck och reagera på dem utan inblandning från neocortex. Det innebär också att amygdala kan reagera på känslominnen som vi inte är medvetna om, dvs intryck vi upplevt omedvetet, men som amygdala registrerat och senare kan reagera på utan att vi förstår sambandet. Våra känslor lever alltså ibland ett eget liv.Observera! Bara för att känslocentra kan bevisas sitta i hjärnan och det faktum att en hel del kemisk aktivitet pågår i hjärnan när man upplever en känsla, så betyder det inte att det vi känner kan reduceras till kemi, hur komplex den än är. Jag personligen tror att våra upplevelser och vårt medvetna iakttagande av dessa samt våra medvetna beslut som baseras på våra känslor ligger på en nivå som inte kan beskrivas med dagens vetenskapliga metoder. Här kommer vår andliga dimension in i bilden och dess analys ligger säkert inom vetenskapens räckhåll, men inte riktigt än. Våra metoder behöver förfinas ytterligare innan detta blir möjligt.Fortsättning följer.....GOD JUL!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är övertygad om att människor fungerar olika väl under olika tider på dygnet. Vad det beror på vet jag inte med säkerhet även om jag har några teorier. Ingen av dem kan dock bevisas. Själv är jag mest aktiv på natten. Jag piggnar till mycket påta...

Jag har inte skrivit regelbundet på denna blogg på ca 10 år. Istället har jag skrivit böcker. Det kommer en snart i bokhandeln i e-form och audio. Säger till när det blir dags. Hoppas ni kommer gilla den. Vet inte om det är vanligt eller ej, men jag ...

Hej och ett speciellt välkommen tillbaka till alla trogna läsare genom åren. Det är några år sedan jag skrev på bloggen regelbundet. Jag är författare till yrket och har skrivit böcker senaste tiden. Nu har jag precis blivit klar med en bok som snart...

Om jag fick den begränsningen tilldelad, vilket är ett svårt bakslag för en "författare på fritiden", så skulle jag idag säga till alla som vill lyssna:   "Oroa er aldrig för någonting alls!"   Och fick jag lägga till en mening så skulle det ...

Jag har skrivit under signaturen "Leonardo" sedan 2006. Mitt namn är dock Gregor Weiss. Under de senaste 18 månaderna har jag inte varit särskilt flitig på bloggen, men det beror på att jag istället skrivit en bok. Den heter "En sann lögn" och finns ...