hoppades att spanienvistelsen (drygt 3 veckor) skulle vara vilsam så att jag kunde ladda batterierna och starta upp energiskt igen, men så blev det inte. Min son håller liv i sitt krig mot allt och alla och lyckades förstöra en stor del av semestern. Fast jag ska nog inte skylla just detta på honom. Jag kunde ha valt att inte reagera på hans provokationer. I efterhand är det lätt att se, men just då, i sommarhettan var det inte lika lätt att bedöma....Vetenskapen lär oss, och det skall gudarna veta att vetenskapens lärdomar förändras med tiden, att en nyfödd homo sapiens endast är rädd för två ting: plötsliga höga ljud och rädslan att falla från hög höjd. En lång räcka empiriska försök har bekräftat detta. Alla andra rädslor - och dessa blir fler och mer komplexa med åldern - är inlärda. Med enkel matematik kan vi då konstatera att om man blir tillräckligt gammal så kommer rädslorna dominera ens liv. Evolutionsmässigt kan man frestas dra slutsatsen att rädslorna mer än en gång räddat vår art, men kan det verkligen vara så att de alla behövs numera eller är de snarare ett resultat av växande feghet? Eller lättja? Eller en kombination av båda? Jag vägrar helt enkelt acceptera tanken att en sådan omfattande och förlamande skräck skulle vara behövlig. Totalt sett förefaller den mig enbart vara ett hinder för min andliga utveckling. Jag kan också se att det enbart är rädsla som ligger bakom mitt havererade äktenskap. Från bådas sida. Länge leve modet!!!