Ring dina föräldrar!Eller dina barn!Säg att du älskar dem.

Sök stillheten! Kanske kan du börja meditera. Det är inte lätt i början, men ge inte upp. Belöningen är storartad!Promenera! Inte i bebyggelse, utan i naturen. Låt tankarna flyga. Försök slå ifrån dig tankar om dagliga bekymmer. De tenderar att fastna. Bli inte arg eller besviken om det inte går i början. Öva!Försök fokusera på enkla saker, ex din andning. Om du sitter still - titta på något enkelt so mett ljus, eller en blomma eller en figur. Försök iaktta dina tankar, men undvik att fastna i en viss tankegång.När du kommit till ro, kommer dina känslor bli tydligare. Dessa kan hjälpa din med dina beslut.

Lyckan står den djärve bi.(Latinskt - Terentius)Det vet väl alla. Tar man ingen risk, vinner man inget heller. Var modig! Det lönar sig.

Vitrysk kapitalism:Du har två kor. De besegrar Sverige i ishockey.

Jag insåg igår, i samma stund som jag skickade in mitt inlägg, att något saknades, vilket också bekräftades med ett par kommentarer från er:Det har ingen betydelse om man tror på Gud eller inte, om man tror på något andligt liv eller inte.Liv=Gud. Jag skulle vilja se den som inte tror på livet.....Den skapande kraften tar inte ställning för eller emot människor, han dömer inte någon, han straffar inte - han bara älskar gränslöst.Därför har det ingen betydelse om man tror på Gud eller inte. Efter detta liv förenas man med själen ändå (Just det - det finns inget helvete).Däremot blir livet enklare om man lär sig använda sina andliga resurser. Att förneka dem är kontraproduktivt och skapar svårigheter. Man skulle t.o.m kunna säga att människor skapar sitt eget helvete i detta liv. Det är endast ditt andliga jag som kan ge absolut sann vägledning. Om man kämpar emot dessa andliga insikter uppnår man aldrig sinnesro.Och, vad viktigare är, eftersom vårt andliga jag är en del av oss, oavsett om man tror på det eller inte, så har vi all den kärlek och glädje och liv och sannning (läs Skapande kraft) i oss som vi någonsin kommer behöva.Jag är långt ifrån den förste som tror på att "alla blir frälsta" (jag tycker inte om denna beteckning. Jag föredrar att säga att "själen återförenas med helheten, Skaparen). Redan Origenes (ca 300 e.K.) framförde denna tanke. Och om man tänker efter: En Gud som älskar oändligt - varför skulle han behöva straffa någon när han hellre vill förlåta? Det vanliga argumentet är att rättvisan kräver det. MEN rättvisa som princip är ett mänskligt påfund. Rättvisa kräver att bestraffning går före förlåtelse. Kärleken gör däremot tvärtom - förlåtelse framför bestraffning. Faktiskt bara förlåtelse. I Skaparens verklighet finns ingen rättvisa, endast kärlek.Och i vår verklighet finns faktiskt en portion rättvisa. Den som skapar sig ett liv på andras bekostnad, oavsett vad det gäller, kommer förr eller senare inse att han fick en portion eget lidande på köpet. Ingen kan kliva på andra och må bra av det. Rättvisan kan på så sätt te sig dunkel och kanske otillräcklig i våra ögon, men varför ska vi dröja vid det? Vi är bara människor med begränsade resurser och förstår inte alltid alla sammanhang. Det behövs inte heller. Vi har bara att ta ansvar för våra liv, för vårt kärleksfulla agerande. Det finns starkare krafter som sköter resten.