När jag var liten frågade jag mamma vem av oss tre hon älskade mest. Hon svarade förstås att hon älskade alla lika. Nu när mina två barn närmar sig tonåren kan jag konstatera att jag inte klarar av att älska dem lika. Eller älskar jag dem bara på olika sätt? Är det en brist hos mig? Är jag en dålig far? Jag läste en för ett antal år sedan en bok av en framstående läkare och psykiater som handlar om just detta. Han menade att en far har en inbyggd biologisk brist som gör det omöjligt för honom att älska villkortslöst. En far förväntar sig alltid prestationer, menade han, och älskar således sina barn i förhållande till hur väl de kan motsvara hans förväntningar. Av hans resonemang dras slutsatsen att lika kärlek förutsätter villkorslös kärlek. Jag kan hålla med om det, men är det verkligen så krasst att en far älskar i förhållande till prestation? Skillnaden mellan min son och min dotter är himmelsvid. De är varandras motsatser i allt. Sonen har en sådan natur att det är svårt att få kontakt med honom på en subtil och finstämd nivå. Därför upplever jag att jag älskar honom på ett annat sätt än dottern. Det är på något sätt tuffare kärlek, om man nu kan kalla det så. Men är det verkligen mindre? Älskar jag honom mindre? Jag vet inte. Och jag vet inte om jag kräver något av honom för denna kärlek. Visst finns det krav, men han uppfyller dem i regel inte och jag älskar honom i alla fall. Är det en bekräftelse att den gode doktorn har fel? Jag vet att min far krävde mycket av mig och jag vet också att han blev besviken. Inte för att jag presterade dåligt, för det gjorde jag inte, men jag presterade sådant som han satte lite värde på och jag förkastade sånt som han satte sort värde på. Jag vet inte vilken uppfattning han har om vår relation och om kärlek överhuvudtaget, men jag upplever det som om jag levt i ett kärlekslöst hem i min ungdom, för det som för mig är det viktigaste kriteriet på kärlek är acceptans. Jag blev aldrig accepterad sådan jag var. Jag led svårt av detta och jag bestämde mig tidigt att jag aldrig skulle utsätta mina barn för sådant. Ändå måste jag till min stora förtvivlan konstatera att jag i medelåldern har blivit påfallande lik min far. Vid ett första påseende verkar skillnaderna stora, men attityderna är ruskigt lika. Det gör mig förtvivlad: jag har blivit min far.

har fullt upp med att flytta idag och imorgon. flyttning för mig är något som kommer näst efter jordbävning. vet inte för vilken gång i ordningen jag packar mina kartonger, men nu är det sista gången på ett tag. har äntligen fått ett förstahandskontrakt. ingen är gladare än jag.....

min fd vill inte ha någon relation med mig, men senaste dagarna har hon gjort någon sorts närmande. I vilket syfte???? jag avvisade henne, vilket ledde till att hon satt hemma och grät. å ena sidan vill hon inte ha mig, men å andra sidan blir hon ledsen över att jag inte vill ha henne. vad menas?????????? kan det vara så att hon vill ha förmånen att avvisa???

det tog mig nästan 30 år att lista ut vad meningen med livet är. nu när jag tror mig veta, så dyker det upp nya svåra frågor. i och för sig tycker jag om att brottas med sådana, men de orsakar också en viss inre oro som inte alltid är behaglig. Kommer det någonsin ta slut? inte frågorna menar jag, men oron. jag tror att det människor mest traktar efter är inte kärlek utan sinnesro. ialla fall gör jag det.

upphör aldrig att förvånas över hur andra krafter påverkar mitt liv. har precis fått en ny lägenhet, just som jag försonats med tanken att jag inte kommer att få den inom överskådlig framtid. även om det innebär nya problem, som ex inredning och stora utgifter, men ändå en förändring till det bättre. vem bestämmer detta, men styr mitt liv och varför? vart? det finns ingen slump, det finns en mening med allt, men det vore kul att veta vilken det är.