Jag har inte kunnat skriva - eller rättare sagt inte varit i stånd att skriva - ganska länge nu. Ett av mina barn har varit svårt sjuk och jag har tillbringat flera veckor på sjukhuset med barnet. Det värsta är att vi inte kan hitta en diagnos som kan förklara vad som händer. Senaste dygnet har varit oerhört oroande eftersom vi plötsligt konfronterades med symtom som tydde på hjärntumör. Efter en omfattande akut undersökning kan nu denna farhåga avfärdas. Men, tyvärr - vi vet fortfarande inte vad som felas. Att inte veta är oftast värre än t.o.m dåliga nyheter.

Såhär i efterhand inser jag att det kanske hade varit bra för min själ att fortsätta skriva, trots att jag inte kände för det. Min erfarenhet visar att det man minst vill - när det gäller själens hälsa - är just det man främst bör göra. Således ska jag nu försöka återgå till skrivandet lite mer regelbundet.

Lite som epilog: Återigen kanjag konstatera att absolut ingenting i livet blir som planerat. Däremot inte sagt att det som sker på något sätt är sämre än det jag själv ville åstadkomma. När livet självt har hand om rodret och jag kan avstå från att staka ut kursen blir resultatet alltid bättre än jag kunnat fantisera om. Det ser jag alltid i efterhand. Ibland glömmer jag dock att förlita mig på denna erfarenhet och envisas med att försöka ratta båten.