Mitt liv har komplicerats av att jag trott mig behöva en mängd saker. Vissa har jag kunnat skaffa mig, andra inte. Det jag tror mig sakna orsakar stress, avund och andra negativa känslor.Senaste åren har jag allt mer kunnat befria mig från några av dessa onödiga behov. Vad behöver jag egentligen? Endast tre saker: Näring, bostad och sömn. Skulle jag begränsa mina strävande till dessa, så skulle livet bli så oändligt mycket enklare.Nu kan den uppmärksamme tillägga: Kärlek, då? Behöver jag inte det?Jag är övertygad om att när man befriar sig från alla onödiga strävanden (som upptar tid och energi), blir man också mera medveten om kärleken till sig själv. Och då menar jag verklig, tillämpad kärlek. Den som tidigare läst mina bloggar "Dagens ordspråk" vet redan vad som kommer:Det jag har själv, kan jag också ge andra. Om jag älskar mig själv, kan jag älska andra. Om jag fyller min tid med omöjliga och ohälsosamma strävande, älskar jag inte mig själv och därmed inte andra heller.

Den som förlåter av fullt hjärtaklagar inte över lidna oförrätter.(Österländskt)För några år sedan hörde jag följande historia:En orolig mor går till prästen i byn och berättar att hennes dotter påstår att Jesus pratar med henne. Prästen berättar det för sin biskop som bestämmer sig för att testa flickan. Han säger åt prästen att be flickan fråga Jesus vad biskopen biktade sist. Sagt och gjort - flickan frågar Jesus, som svarar: "Det minns jag inte".Poängen är att när man förlåter så glömmer man det som varit. I verkligheten går det givetvis inte, men man kan agera som om man glömt och aldrig mer ta upp det. Faktiskt heller inte låta sina handlingar påverkas av det som varit. Det är oerhört befriande att göra så. Om man kan släppa taget om lidna oförrätter blir man verkligen mycket friare och får dessutom frid i sinnet.