Många uppfattar känslor och intellekt som motsatser som inte kan förenas. T.o.m Erasmus av Rotterdam, som var en framstående tänkare, skrev att han önskar att han kunde göra sig av med sina känslor. Mänskligheten skulle bli bättre om alla kunde göra det, menade han. Jag tror att många människor med skarpa intellekt upplever att känslorna står i vägen för dem. Om man närmar sig känslor med logikens instrument så är det säkert så. Våra komplexa känsloliv låter sig inte analyseras med de trubbiga redskap logiken tillhandahåller.På senare tid har det publicerats allt fler arbeten som presenterar ett nytt sätt att tänka och jag har funnit det oerhört berikande. Därför vill jag dela med mig av dessa lärdomar. Jag kommer att hänvisa till de olika forskare/författare som beskriver de olika rönen/teorierna så att den vetgirige kan forska vidare på egen hand.Howard Gardner (Harvard School of Education) har presenterat ett nytt sätt att definiera och indela intelligens:• Verbal• Matematisk-logisk• Spatial (konst)• Kinestetisk (idrott, balett)• Musikalisk• Interpersonell (relationer mellan människor; det som idag kallas social intelligens)• Intrapersonell (god självkännedom)Denna indelning visar redan genom dessa benämningar att han ser känslor och logisk förmåga som en enhet. Exempelvis musikalitet är säkert för var och en en egenskap som måste förena känslor med intellektuell förmåga. Faktiskt är det endast en kategori ovan som INTE tar känslorna med i beräkningen!Denna princip, att se människans olika egenskaper som en helhet, tilltalar mig mycket. Jag är övertygad om att allt, PRECIS ALLT, inom oss bildar den helhet som är individen. Det finns inga motsatsföhållanden andra än de vi skapar och då orsakar de dåligt mående. Vi skapar dessa motsatser på grund av kulturella betingelser, på grund av tradition, grupptryck, mm, och inte förrän vi rättar till detta missförhållande och accepterar våra olika egenskaper som olika sidor av samma mynt som vi kommer att må bättre. Att hävda att "jag mår bra som det är" vågar jag påstå är förnekelse. Förnekelse är bekvämare än kraftfulla åtgärder mot det som inte är bra för oss. En bekant elände kan vara lättare att hantera än en okänd framtid. Men hur länge kan man stå ut? När smärtan inom en själv blir tillräckligt stor måste man antingen lindra den (ex med droger) eller genomföra en förändring. Förändringar kräver mod att ta steget ut i det okända. VAR MODIGA, mina vänner!!!! Belöningen är oerhört mycket större än ni kan föreställa er!!! Detta är vägen till sinnesro.Det som idag kallas social intelligens blev ett forskningsbegrepp redan på 60-talet. Vem av er trodde det? Tyvärr är det så att känslornas forskningsområde kräver tid, enormt mycket tid! Man kan inte dra några säkra slutsatser förrän man har haft ett par generationer att övervaka och experimentera på. Det får emellertid inte hindra oss. Våra tekniska framsteg har varit hisnande och det har bidragit till att vi har ett känsloliv som sackar långt efter våra intellekt. Om vi ska må bra, dvs om våra känslor ska stå i samklang med resten av våra liv, måste vi ge känslorna en chans att hinna ikapp. Jag vill t.o.m påstå att för vår egen skull borde vi prioritera känsloforskning före annan forskning. Många av våra sjukdomar beror på att vi emotionellt inte kan hantera resten av våra liv. Därav många sjukdomar.Mer om detta imorgon...

Känsloforskningen är fortfarande i sin linda och det finns lika många teorier som det finns forskare på området. Vissa saker är man dock överens om. Det finns ett litet antal grundläggande känslor och alla andra kan härledas från dessa. Det betyder också att de flesta känslorna är inlärda och beror på personliga anlag, uppväxtmiljö och kultur.Personligen föredrar jag denna indelning:RädslaIlskaSorgAvundKärlekVissa känslor är härledda kombinationer av två eller flera av de fem grundkänslorna. Dessutom kan det vara så förvirrande att vissa känslor omtolkas till andra känslor. Ex är det mycket vanligt att sorg uttrycks som ilska. Varför? Och varför är det viktigt att känna till dessa saker?Oerhört många problem och ett stort antal psykosomatiska sjukdomar idag beror på att människor inte kan tolka och hantera sina känslor. Faktiskt så kan många inte ens sätta namn på dem. Känslorna orsakar förvirring och dåligt mående, t.o.m sjukdom.Sjukdomar som ätstörningar, missbruk av olika slag, ångest och depresioner, mm, har alla starka element av misstolkade känslor i sin respektive sjukdomsbild. En oförmåga att hantera sina känslor kommer till uttryck i ångest, ilska och aggresivt beteende, samt ofta en jakt efter lindring som kan sluta i missbruk.Det som de allra flesta söker är sinnesro och kärlek. Dessa är synonymer och kan endast nås när man kan hantera sina känslor på ett sunt sätt. Observera att det inte betyder att man lär sig undvika vissa känslor utan att man lär sig ta emot känslorna för vad de är.Många gånger har jag hört att man alltid kan lita på sina känslor och själv har jag skrivit det på dessa sidor. Det är riktigt i sig, men det finns ett aber....Alla känslor föregås av en omedveten tolkning av intryck. Det betyder att hjärnan varit där och "tafsat" på känslorna innan dessa gjorts tillgängliga för min medvetna tolkning. Så den verkliga frågan är: kan jag lita på min hjärnas tolkning av mina känslor?Svaret är ja, men bara om jag tränat min hjärna att tolka på ett sunt sätt.Hur gör man då det? Och hur vet jag att min hjärna inte lurar mig? Dessa saker blir temat för min blogg den närmaste tiden.Alla känslor kräver handling/förändring, men det är inte alltid så lätt att veta vad som ska göras.

Vet inte hur det är med er, men jag har lessnat lite på "Dagens ordspråk", så jag tar en paus. Kanske återkommer de.....

När vi föds har vi bara två naturliga rädslor i bagaget:Rädslan att falla från hög höjdRädslan för plötsliga höga ljud.Alla andra rädslor är inlärda. Jag har tidigare skrivit om hur rädsla är kärlekens motsats. Det är oerhört befriande att bekämpa dessa rädslor som hämmar så mycket.En av de viktigaste rädslorna handlar om tillit till andra, särskilt i kärlekssammanhang. Att lita på någon man älskar kan leda till att man blir djupt sårad. Men så länge man håller kvar denna rädsla, dvs älskar med reservation, så älskar man egentligen inte. Man gör sig då beroende av en osund relation. En sådan kommer ovillkorligen att spricka förr eller senare och den smärta som följer är garanterat värre än den man drabbats av om man tagit risken att älska utan förbehåll.

Den som gärna lånar,ljuger gärna och betalar ogärna.(Svenskt)Vad i herrans namn menas med detta???Idag i julhandeln fick jag känna på sanningshalten i ett annat ordspråk om pengar:Pengar springer fortfast de saknar ben.(Japanskt)

Holländsk kapitalism:Du har två kor. Du kan inte låta bli att skratta när du tittar på dem. När det inte är roligt längre rullar du en ny tagg.

Min fd svärfar är inte den som spottar i glaset.... Problemet infinner sig dagen efter i form av kopparslagare.I ett ögonblick av svaghet tyckte jag synd om honom och försökte förklara de fysiologiska mekanismerna bakom baksmälla.Alkohol aktiverar signalsubstanser som ökar vätskeavsöndringen genom njurarna. Med vattnet följer kalcium och det är just denna vatten- och kalciumbrist som är orsaken till baksmällan.Således var mitt råd: drick mycket vatten innan du lägger dig och framför allt - ät något med mycket kalcium, ex bananer eller tomater (det är därför Bloody Mary är en bra återställare!).Sagt och gjort! Dagen efter en blöt kväll med sin svåger vaknar svärfar & svåger med ett ihärdigt trummande bakom ögonen.Raskt skyndar de till köket där svägerskan härskar i ensamt majestät. - Finns det bananer hemma, frågar svärfar?- Nej.- Finns det tomater då, fortsätter svärfar, inte helt förtjust.- Nej, inte det heller. Men jag har ketchup.- OK! Ketchup är väl samma sak som tomater, tänker svärfar, varpå han och svågern drar i sig hela flaskan.Resten av dagen tillbringar de omväxlande på toaletten med sitt livs svåraste diarré.Om det hjälpte mot baksmällan förtäljer inte historien....

Jag måste erkänna att mitt minne inte är vad det har varit. Jag skrev den 12.12 att jag återkommer om självmord "imorgon", men jag glömde! Ber om ursäkt!Självmord betecknas ofta som "den feges sista utväg". Var och en må tycka sitt, men jag vågar inte sitta till doms över människor.Jag ser människor som avslutar sitt liv med egen hand som individer i yttersta förtvivlan. Bara den som själv varit där kan förstå vad det innebär. Alla andra kan inte rättvist bedöma situationen.Med mina egna erfarenheter i färskt minne kan jag mycket väl föreställa mig den smärta som till slut blir så svår att ingen annan utväg ligger inom räckhåll. Jag har själv varit där. Eller rättare sagt - nästan. Jag lever ju! Men endast hänsyn till barnen avgjorde mitt beslut att fortsätta.Idag är jag oändligt tacksam! Just denna erfarenhet i dödens gränsland har varit en av de värdefullaste!Kanske är det just detta som är poängen? En människa som avslutar sitt liv med egen hand lämnar anhöriga. Dessa har en oerhört smärtsam erfarenhet att bearbeta. Jag kan föreställa mig att just denna ger möjligheter till andlig utveckling som vida överstiger det som annars är möjligt. Kanske är självmordet en katalysator av stort värde för just de anhöriga?Jag vet inte om dessa tankar är rätt. Jag vet att mekanismerna säkert är mycker mer komplicerade än jag kan föreställa mig, Men jag vet att ABSOLUT INGENTING sker av en slump. Det finns ett syfte med allt. Det förefaller rimligt att dra slutsatsen att syftet med självmord är just att hjälpa efterlevande på vägen till större mognad.Hur som helst vågar jag inte beteckna självmord som en feg handling. Det kräver stort mod på sitt sätt. Varje människa har en gräns för hur stort lidande han/hon orkar bära. Vem vågar säga var den gränsen ska gå? Hur mycket måste man tåla och klara av? Jag vågar inte ange några riktlinjer. Jag vet bara vad jag klarar av.